Hanna Eriksson

Idag har jag kommit på att det här med vattenkoppor det e då värsta jag har vart med om att lida för en annan tycker så synd om towe som får stå ut med det här och hennes feber pendlar upp och ner hela tiden blir ingen bättring på det. Jag beundrar då alla som e då ensamstående och står ut med alla sjukdomar med barnen, hur får ni orken? Nånstans har man då orken men sömnen e då det störta problemet känns som man e sjuk själv helt död o ingen ork. Så jäkla besviken med att inte towes pappa hör´av sig nåt och frågar hur det e med henne då han vet att hon har vattenkoppor.

Själv har jag då kollat på en film idag, sorlig och bra och fick en blick i hur det va när jag bodde ihop med min ex att man inte fick nåt stöd i det jag ville. Jag ville plugga och skulle få stöd till det, hade jag fått det så hade man då mått bättre själv nog som person då under den tiden.

Jag ångrar då inget att det tog slut eftersom det livet jag hade det va då inget liv att inte kunna umgås med vänner och släkt hemma hos sig själv,kunna bjuda hem dem när som. Alltid nån som hade nåt imot det. Nu när jag bor med towe kan jag göra pricis vad jag vill ingen och klaga på, man kan äta hur nyttigt eller onyttigt som helst.
Sen kärlek, visst det saknar man väll men ja trivs då jätte bra med towe känns som all tid går till henne hur ska man då kunna klämma in i livet nån kille nu?
orkar jag äns det... Visst finns det killar nog om man inte e så kräsen.

Nu idag är det 1 dagen jag börja med pulver se hur länge man står ut med det. Måste bli av med magen ju, vissligen har ja blivit av med en liten del men men mer ska väck.
Jag hoppas min dag blir bättre med idag mår inte riktigt bra, towe e pipplig och jag behöver sömn, ont i huvudet som fasen.