Hanna Eriksson

Kommer ihåg den dagen så väll, du sa sista hej då åt mig som jag då inte trodde skulle bli sista farväl. Jag va så glad, sov på en madrass inne i samma rum som mina kusiner. Skulle ju bli jätte kul och sova borta men hade jag haft föraningar vad som skulle hända hade jag gjort saker annorlunda nån månad innan och gjorde livet piss för den jäkeln som tog stop för hennes liv.
Morgonen när jag vakna va mormor och hälsa på och hon fråga om jag ville sova över men det va ja ju då tvungen fråga henne sa jag. Så jag ville springa till henne och fråga men då sa mormor att det inte gick. Vadå gick? det fanns inget sån mening för mig.
Då förklara hon att hon hade dött.. Hatar verkligen  den jäveln som gjorde det, jag går och tänker på det ofta hur? och varför? har inte ännu fått någon förklaring.. och kommer inte få det tyvärr heller men kanse bra det ändå. Jag unviker och prata om henne mycket men det är mycket som får min grubblande och sätta fart och får mig och sitta själv och va ledsen ibland. Men det känns bra komma ut med känslorna ibland.

Så mycket som jag fick stå ut och se på att han va elak mot min mamma det tar hårt på mig och jag ser framför mig en bild även hur, känns inte bra än det sitter hårt.
Känns även jobbigt men skönt veta att hon slipper lida mer och leva med den idioten.


Jag har dig i mina tankar ofta
Jag minns sista farväl så väl,du finns inom mig alltid.
Kommer alltid älska dig för den viktiga personen du vart för mig.
Ingen kan ändra på det du är för mig, jag är född för och va din dotter ingen annans.
Saknar dig, synd bara att du inte får va med i towes uppväxt men vet att du finns här ändå.